En grotta är ett naturligt hålrum, stort nog för en människa att intränga i. Vanligtvis är grottor huvudsakligen horisontella, eventuellt med vertikala inslag. Ett helt vertikalt hålrum kan gå under benämningen grotta, men kanske hellre som schakt eller hål. En del hävdar att hålrummet måste ha en mörkerzon, det vill säga någon del där dagsljuset inte tränger in, för att kallas grotta. Men bland allmänheten är det vanligt att man även kallar exempelvis urgröpningar vid havet eller ett naturligt skydd i ett berg för grottor.
Bland speleologer som undersöker grottor i berg förekommer mer strikta definitioner av begreppet grotta. Exempelvis, inom Sveriges Speleologförbund (SSF) definieras en grotta som "en naturligt bildad hålighet i berg, sten eller jord, vara minst 2 m lång från mynning till innersta vägg och vara stor nog att rymma minst en person. Någon del av grottan ska vara väsentligt mörkare än dagsljuset utanför". Inom Sveriges Speleologförbund kallar man en formation som inte uppfyller kraven för grotta, men som påminner om grotta, för grottliknande bildning.
Personer som har grottor som hobby och besöker grottor för att det är spännande kallas grottkrypare. Personer som har ett mer vetenskapligt intresse kallas för grottforskare eller speleologer. Många länder har nationella organisationer som samlar landets grottkrypare och speleologer. Exempel på sådana är Norsk Grotteforbund (NGF) i Norge, British Caving Association (BCA) i Storbritannien, Sveriges speleologförbund i Sverige och National Speleological Society (NSS) i USA.
Grottor är intressanta ur många aspekter. Förutom det utmanande i att ta sig fram i grottor kan man hitta ben av utdöda djurarter, lämningar efter förhistoriska människor eller ovanliga växt- och djurarter i dem. Grottor kan även ha intressanta sägner knutna till sig. Vidare är många intresserade av grottor på grund av upptäckarglädjen och möjligheten att kartlägga tidigare ej utforskade grottgångar eller grottsystem.
