En stjärna är en mycket stor och självlysande himlakropp av plasma. Den närmaste stjärnan sett från jorden är solen, vilken är källan till den allra största delen av energin på jorden. Andra stjärnor är synliga på natthimlen när de inte störs av solen eller av andra ljusstarka objekt på jorden, så kallade ljusföroreningar. En stjärna lyser för att fusionen av atomkärnor i dess inre frigör enorma mängder energi, som så småningom färdas genom stjärnan och strålas ut i rymden.
Nästan alla grundämnen tyngre än väte och helium genereras ur dessa gaser av stjärnorna. Genom fusion i centrum genereras ämnen som tyngst upp till järn (atomnummer 26). Grundämnen från kobolt (atomnummer 27) upp till uran (atomnummer 92) genereras när större stjärnor "dör" i supernovor. Först i sådana explosioner kommer temperaturen upp så högt att tyngre ämnen kan bildas.
Genom att observera stjärnornas spektrum, luminositet och rörelser genom rymden kan man avgöra stjärnornas massa, ålder, kemiska sammansättning och många andra egenskaper. Den totala massan är avgörande för hur stjärnan kommer att utvecklas och dess slutgiltiga öde. Stjärnans plats i ett diagram där temperaturen ställs mot luminositeten (Hertzsprung-Russell-diagrammet), gör det möjligt att bestämma dess ålder och utvecklingsstadium.
En stjärna börjar som ett kollapsande moln av materia som består av väte, helium och små mängder av tyngre ämnen. När kärnan är tillräckligt tät, börjar vätet att fusioneras till helium. Den återstående delen av stjärnans inre för bort energin från kärnan genom en kombination av strålnings- och konvektiva processer. Detta hindrar stjärnan från att kollapsa på sig själv av den omfattande gravitationen och alstrar en stjärnvind, som tillsammans med strålning sänds ut från ytan.Dubbelstjärnor och multistellära stjärnsystem består av två eller fler stjärnor som är gravitationellt bundna till varandra. Om avståndet mellan dessa är relativt kort, kan de gravitationella krafterna få en betydande påverkan på deras utveckling.
