Bärnsten (dialektalt rav) är ett samlingsnamn för flera fossila hartser avsöndrade som kåda av träd, främst barrträd med det gemensamma namnet Pinus succinifera. Den förekommer i oregelbundna klumpar eller i form av droppar och kan innehålla fossila rester av växter eller insekter. Färgen är vanligen gul, brun eller rödaktig och fettglänsande samt genomskinlig eller nästan genomskinlig, men förekommer även som svart, grön, violett, mjölkigt vit eller blå-svart. Bärnsten är känd från nästan hela norra och mellersta Europa och förekommer även i Spanien, Italien, Rumänien, Mexiko, Japan, Myanmar med flera länder. Den förnämsta bärnstensförekomsten är kring södra Östersjön, där det viktigaste hartset är succinit. Det är så lätt att det enbart av vågornas kraft kan kastas upp på stranden från havsbotten.
Bärnsten kan brinna och utvecklar då en angenäm aromatisk doft. Namnet bärnsten härstammar från plattyskans Börnsteen, (av börnen=brinna). I Skåne kallades den förr "rav" (vilket är det fornnordiska ordet för bärnsten och än idag är det danska och norska ordet för bärnsten), ett ord som återfinnes i ortnamnet Ravlunda. Bärnstenen blev ett tidigt betalningsmedel i Europa och har samlats sedan stenåldern. Smycken av bärnsten ansågs skydda mot trolldom och onda makter. Den ansågs också vara bra mot allehanda sjukdomar som gikt, hysteri och magont.
Bärnstens hårdhetsgrad är mellan 2 och 3 och kan lätt bearbetas. Den betraktas som ädelsten och används till prydnadsföremål och smycken. För att kallas bärnsten ska stenen vara äldre än 20 miljoner år. Grunderna för uppdelning av fossiliserad kåda efter ålder har dock ifrågasatts.
Stenen är oftast i sin naturliga form matt på grund av sina otaliga små blåsor eller sprickor. Genom kokning i olja kan man få bort luftblåsor i bärnstenen och inneslutna vätskor och förbättra kvaliteten. Många av stenarna i affären är kokade stenar och inte äkta i sin färg.
Man kan även pressa ihop mindre oanvändbara bitar till större mer säljbara bitar bärnsten.
Bärnsten har genom sitt grekiska namn, elektron, givit upphov till benämningen elektricitet och elektron från de elektrostatiska egenskaperna som bärnsten efter gnidning brukar ha genom att attrahera lätta kroppar till exempel hårstrån. Det var den grekiska filosofen Thales från Miletos (632 f Kr – 543 f Kr) som upptäckte detta fenomen.
Svart bärnsten är fossilt trä som förvandlats till en tät form av kol - se Beckkol.
Precis som pärlor mår bärnsten bra av att användas. Men utsöndringen från huden kan med tiden färga bärnstenen. Man kan rengöra bärnsten i ljumt vatten, dock inte hett, med lite diskmedel. Därefter ska man smörja in bärnstenen i vegetabilisk olja.
Att tänka på är att parfym och hårspray innehåller alkohol, vilket kan få bärnstenen att tappa sin lyster.
Det finns olika namn på bärnsten, exempelvis:
Ambra (gul ambra, medeltida benämning på bärnsten efter den verkliga ambran)
Ambroid (pressbärnsten, alternativt mosaikbärnsten) - ihoppressad bärnsten.
Beckerit, Gedanit, Glessit, Stantienit - bärnsten från Östersjöområdet.
Burmit - bärnsten från Burma.
Kaurikopal - oäkta bärnsten från Nya Zeeland som är tappad från barrträd.
Kongokopal - oäkta bärnsten tappad från lövträd av ärtväxternas familj i Afrika.
kopal (Afrikas bärnsten) - kåda som är nutida till bara något miljontals år gammal, och ännu inte hunnit bli riktig bärnsten.
Råkopal - kåda (bärnsten tappad från levande träd).
Simeto (simetit) - bärnsten från Sicilien.
Succinit - bärnsten från Baltikum eller Östersjön.
Rumanit - bärnsten från Rumänien.
Walchowit - bärnsten från Slovakien eller Märhisk bärnsten.
